11/5 Mingel på residenset

2017-05-11

För den Oslobo som var ute och promenerade den där regntunga våreftermiddagen i maj kunde möjligtvis en smula förvåning infinna sig om man vid slaget arton, valde att vika att in på just Inkognitogata.

För mot det gräddbakelseliknande trevåningshuset som tronar här, tågade denna kväll inte mindre än nittio välklädda svenska vuxna kvinnor med målmedvetna steg. Ja visst, rätt gissat damerna är på väg till det svenska ambassadörsresidenset.

In genom grinden, förbi portvaktens lilla röda hus och över den grusbelagda gårdsplanen gick marschen och väl framme vid porten välkomnades vi SWEOR av en stilig butler. Med vita handskar och en nysträckt linneduk över armen tog vederbörande hand om våra kappor och sen ja, sen var det bara att glida in.

In på den den mjuka handvävda persiska mattan och runt det gustavianska möblemanget flödade konversationerna. Skratt, öppenhet, vänlighet, och ett och annat annat finurligt leeende skymtades bland våra många SWEAvänner. För visst var det trevligt att att stråla samman med Oslogänget i de vackra omgivelserna.

Ambassadörsfrun Monika Wernhoff skålade med gruppen framför den blankpolerade flygeln och uppdaterade oss kring byggnadens historia. Residenset som köptes av svenska staten 1906 fungerade som ambassad fram till mitten av 1900-talet, och är det tredje älsta av staten ägda residenset efter Istanbul och Madrid. En historisk byggnad som, precis som SWEA represtenterar Sverige och svensk kultur.

Det numera 1200 kvadratmeter stora bygget har huserat många driftiga diplomater under de senaste hundra åren. En av norrmännens favoriter var ambassadör Love Kellberg, känd för sitt okonstlade sätt. Med pampiga omgivelser och med kung Olav som frekvent gäst till middagsbordet, föredrog Kellberg att med klädnypor i byxbenen cykla runt på Oslos gator, framför att bli körd i limousin.

Många sweors magar kurrade nog lite extra när den skojfriske kyparen med glimten i ögat och bling i örat presenterade kanapéerna. Små rostade bröd til stekt champinjon med brynt smör, en krämig klassisk skagenröra och den mexikanska Pico de Gallo, en frisk och syrlig tomatsalsa smaksatt med koriander och lime. Dessa kunde sköljas ner med ett glas vitt eller rött vin.

Stämningen var hög när kvällen närmade sitt slut och närmare nittio SWEOR hade utbytt glada anekdoter, funderingar och framtisdplaner, minnen, telefonnummer och vem vet, kanske en och annan hemlighet.

Och hade Oslobon som passerade det gräddbakeliknande huset på Inkognitogatan valt att kika in genom de frostade fönstren, skulle denne person möjligtvis ha registrerat en ganska homogen gruppp med svenskatalande kvinnor.

Dock hade den första anblicken varit förvillande, för bakom fasaden till residenset denna dagen stannar likheterna här. Och bland de många spridda konversationerna kunde en stor mångfald urskiljas. Skiftande bakgrunder, livshistorier, erfarenheter,starka meningar och varierande åsikter gjorde hela kvällen extra intressant.

Nu snart fyra veckor senare har knopparna, som nästan inte vågat titta fram då, slagit ut i full blom och  luften i Oslo är tung av syrendoft. Den där dagen i tidiga maj var luften tung av något annat, förväntan kanske men också nyfikenhet och inte minst en stor dos av inspiration.

Text: Hanna Haglund

Foto: Anna Gleisner Birkeland